My inside is still screaming for help..
Jag funderar på att byta blogg och börja om från början, jag vill skriva lite om allt! Hur jag känner och massa saker men ibland är sitt privatliv inte så bra att skriva om på något underligt sätt?
Jag tror att jag har insett att jag behöver gå till en psykolog, min kropp orkar inte mer, jag orkar inte mer, mitt inre behöver ro och få känna frihet. Ingen mer ångest, depression och massa humörsvägningar. Som idag jag mådde väl sådär halvbra fast det är ändå något som tär mig inombrods varje dag.
Jag gick till vårdcentralen för att göra ett blodprov eftersom jag ska till Diabetesmottagningen på onsdag och när jag var påväg hem så kom det bara sådär utan någon som helst förvarning, kände att jag bara ville krypa ihop, få vara ensam, gråta ut och försvinna från världen. Sanningen är att jag mår skit och jag får en sådan stor ångest att jag mår såhär när jag är mamma och borde orka med små saker som att städa, laga mat och massa annat men jag gör inte det. Ibland orkar jag inte men vardagen, vill bara krypa ner under täcket och inte komma ut, men min dotter behöver mig, jag måste orka. Vad är det med mig? Jag älskade mitt liv när jag var gravid i 5:e månaden tills förra året i höstas så kom min depression tillbaka, jag bara bröt ihop och jag har försökt att fly allting men det kommer bara tillbaka hela tiden. Än idag så försöker jag fly från verkligheten. Men jag är så trött på att fly från allt hela tiden jag vill bara må bra! Det är därför jag beslöt att jag ska be min diabetes doktor om hjälp, dom borde ha kontakt med psykologer i sjukhuset?
Jag vill vara en bra mamma till min underbara dotter som får mig att le och skratta ändå om jag mår som jag mår och för någon vecka sedan kramade jag om henne och bröt ihop, jag kunde inte sluta gråta tårarna bara rann ner för kinderna och hon bara låg där och lutade sitt huvud under mitt och tog min hand och lät mig krama om henne (hon brukar oftast försöka kräla sig ur mina kramar haha det är sällan hon låter sig kramas och pussas) det fick mig att gråta ännu mer.
Jag undrar om det är så fel att må såhär? Jag vet att vem som helst skulle lätt kunna kritisera mig och säga att jag får skylla mig själv som skaffade barn så tidigt (jag var 19 när jag blev gravid) men jag kände mig bättre då och kände att jag verkligen skulle klara av det, jag såg livet ljusare men jag vet inte vad som gick fel?
Nåja, nu måste jag sätta igång och städa lite för imorgon ska jag antagligen ut, får se om jag kommer igång orkar verkligen inte.
Jag tror att jag har insett att jag behöver gå till en psykolog, min kropp orkar inte mer, jag orkar inte mer, mitt inre behöver ro och få känna frihet. Ingen mer ångest, depression och massa humörsvägningar. Som idag jag mådde väl sådär halvbra fast det är ändå något som tär mig inombrods varje dag.
Jag gick till vårdcentralen för att göra ett blodprov eftersom jag ska till Diabetesmottagningen på onsdag och när jag var påväg hem så kom det bara sådär utan någon som helst förvarning, kände att jag bara ville krypa ihop, få vara ensam, gråta ut och försvinna från världen. Sanningen är att jag mår skit och jag får en sådan stor ångest att jag mår såhär när jag är mamma och borde orka med små saker som att städa, laga mat och massa annat men jag gör inte det. Ibland orkar jag inte men vardagen, vill bara krypa ner under täcket och inte komma ut, men min dotter behöver mig, jag måste orka. Vad är det med mig? Jag älskade mitt liv när jag var gravid i 5:e månaden tills förra året i höstas så kom min depression tillbaka, jag bara bröt ihop och jag har försökt att fly allting men det kommer bara tillbaka hela tiden. Än idag så försöker jag fly från verkligheten. Men jag är så trött på att fly från allt hela tiden jag vill bara må bra! Det är därför jag beslöt att jag ska be min diabetes doktor om hjälp, dom borde ha kontakt med psykologer i sjukhuset?
Jag vill vara en bra mamma till min underbara dotter som får mig att le och skratta ändå om jag mår som jag mår och för någon vecka sedan kramade jag om henne och bröt ihop, jag kunde inte sluta gråta tårarna bara rann ner för kinderna och hon bara låg där och lutade sitt huvud under mitt och tog min hand och lät mig krama om henne (hon brukar oftast försöka kräla sig ur mina kramar haha det är sällan hon låter sig kramas och pussas) det fick mig att gråta ännu mer.
Jag undrar om det är så fel att må såhär? Jag vet att vem som helst skulle lätt kunna kritisera mig och säga att jag får skylla mig själv som skaffade barn så tidigt (jag var 19 när jag blev gravid) men jag kände mig bättre då och kände att jag verkligen skulle klara av det, jag såg livet ljusare men jag vet inte vad som gick fel?
Nåja, nu måste jag sätta igång och städa lite för imorgon ska jag antagligen ut, får se om jag kommer igång orkar verkligen inte.
