Kärlek till ens ofödda barn.
Det börjar bli jobbigt nu tycker jag .. har börjat få sammandragningar ganska ofta nu, det känns som mensvärk fast gör så ont ibland att jag knappt kan gå. Det är läskigt att livmoderns muskler tränar sig inför förlossningen, det är bara några veckor kvar och jag känner mig ännu mer rädd!
Oavsett om jag läser i Vårdguiden för att hålla mig lugn så blir det inte bättre, det låter så skrämmande alltihop.
Det finns massor av information där, som den här filmen jag klickade mig till hur förlossningen går till fan va mycket man går igenom, och smärtan kan jag inte ens tänka mig hur den kommer att vara. Läste det här också
Åh, miljontals frågor och tankar snurrar runt i huvudet på mig och jag har inte en aning om förlossning och så ..
Det är tur att jag ska på en föreläsning den 4/3 om förlossning i Södersjukhuset, hoppas man får bra information! Jag känner mig så orolig över detta, jag hoppas på att jag snart får veta när jag och min barnmorska ska gå runt i förlossningsavdelningen/mottagningen så att hon får förklara hur allt går till, hur man gör och så.
Vem kunde tro att istället för att njuta av min graviditet så skulle jag gå runt och vara orolig och rädd hela tiden? I början dom 15 första veckorna var jag otroligt rädd för att få missfall, jag var så glad över att jag skulle bli mamma att jag inte kunde tänka mig att förlora bebisen i magen som jag började älska redan från början. Jag önskade alltid att jag och Leo kunde få barn tillsammans och min dröm hade blivit sann!
Hela tiden var jag rädd och orolig över min växande bebis i livmodern, när jag en dag sprang för att hinna med tåget så fick jag smärtor i livmodern efteråt och bebisen sparkade inte på 2 dagar, jag bröt ihop och grät pga det jag trodde den var död, men på måndag då jag hade tid hos barnmorskan så hörde hon hjärtslagen och allting var bra med bebisen. Vilken lättnad! Jag sprang aldrig mer efter den dagen av panik, oro och rädsla.
Jag har alltid kännt konstant oro över min bebis, jag är så lycklig över den att jag inte vill att något ska hända, jag skulle dö av sorg om något hände .. men vissa dagar kan jag vara hur glad som helst utan att känna sådan oro, särskilt när bebisen sparkat och rört på sig hela dagen.
Jag känner sådan otroligt stor kärlek till min bebis redan nu, finns inte en dag som går som jag inte tänker på bebisen och min längtan att få hålla henne i min famn, mitt älskade barn. Hur lycklig kan jag inte bli? Just att det kommer bli Bebisen, Leo och jag som jag alltid har velat.
Oavsett om jag läser i Vårdguiden för att hålla mig lugn så blir det inte bättre, det låter så skrämmande alltihop.
Det finns massor av information där, som den här filmen jag klickade mig till hur förlossningen går till fan va mycket man går igenom, och smärtan kan jag inte ens tänka mig hur den kommer att vara. Läste det här också
''Om du föder barn för första gången är det dags att åka in till förlossningen när värkarna kommer regelbundet med cirka 3–5 minuters mellanrum.''
Hur ska jag veta när det är 3-5 minuters mellanrum? Jag kommer säkert vara panikslagen och inte veta vad jag ska göra, ingen annan bor här hemma förutom mamma och jag, vem ska då hjälpa mig om mamma är på jobbet just den dagen?Åh, miljontals frågor och tankar snurrar runt i huvudet på mig och jag har inte en aning om förlossning och så ..
Det är tur att jag ska på en föreläsning den 4/3 om förlossning i Södersjukhuset, hoppas man får bra information! Jag känner mig så orolig över detta, jag hoppas på att jag snart får veta när jag och min barnmorska ska gå runt i förlossningsavdelningen/mottagningen så att hon får förklara hur allt går till, hur man gör och så.
Vem kunde tro att istället för att njuta av min graviditet så skulle jag gå runt och vara orolig och rädd hela tiden? I början dom 15 första veckorna var jag otroligt rädd för att få missfall, jag var så glad över att jag skulle bli mamma att jag inte kunde tänka mig att förlora bebisen i magen som jag började älska redan från början. Jag önskade alltid att jag och Leo kunde få barn tillsammans och min dröm hade blivit sann!
Hela tiden var jag rädd och orolig över min växande bebis i livmodern, när jag en dag sprang för att hinna med tåget så fick jag smärtor i livmodern efteråt och bebisen sparkade inte på 2 dagar, jag bröt ihop och grät pga det jag trodde den var död, men på måndag då jag hade tid hos barnmorskan så hörde hon hjärtslagen och allting var bra med bebisen. Vilken lättnad! Jag sprang aldrig mer efter den dagen av panik, oro och rädsla.
Jag har alltid kännt konstant oro över min bebis, jag är så lycklig över den att jag inte vill att något ska hända, jag skulle dö av sorg om något hände .. men vissa dagar kan jag vara hur glad som helst utan att känna sådan oro, särskilt när bebisen sparkat och rört på sig hela dagen.
Jag känner sådan otroligt stor kärlek till min bebis redan nu, finns inte en dag som går som jag inte tänker på bebisen och min längtan att få hålla henne i min famn, mitt älskade barn. Hur lycklig kan jag inte bli? Just att det kommer bli Bebisen, Leo och jag som jag alltid har velat.
