iremis

Det började med att jag förnekade det! De fanns inte där, dom ljög om det. Tiden och åren gick och jag började inse att de hade rätt, dom som sa att jag hade depressioner hade rätt, åtta år i detta stadie jag trodde att jag mådde bättre men alla negativa tankar, kännslor, allt kommer på en gång. Gång på gång. Jag vägrar att ta sådana tabletter mot depression!
Jag önskar att man kunde vrida tillbaka tiden, jag vill inte fortsätta framåt, jag har inte gjort ett skit! Tänk att ett misstag kan kännas, ett misstag kan få en att må så här. Vad tänkte jag på i lördags kväll? Hur sjuk kan man vara?
Jag vill bara glömma bort, det hjälpte inte att prata ut om det. Jag vill fortfarande gråta, försvinna ..
Åren går för snabbt, det förflutna var bättre, allt känndes så tryggt för att man var naiv och inte hade en aning om vad för skit som väntade en ..
Det känns tungt, bara tomhet, va fan hur blev allting så här? Jag strävade efter något som inte fanns där, bara tomhet. Inget funkar, allt går åt helvete!
Är jag svag för att jag gråter? Är jag svag för att jag vill ge upp? Är jag svag för att jag vill försvinna?
Jag är kall som person, jag känner mig oförmögen att kunna älska någon .. Jag blir irriterad av detta, varför känner jag så? Var det därför jag lämnade mitt ex så många gånger, jag ville vara med honom men det gick inte .. det går inte .. VARFÖR?
Jag vill bara skrika, slå något, ta ut denna ilska jag känner inombords!
Varför blev allt såhär? Varför ändrades jag som person? Jag har så många frågor som jag aldrig någonsin kommer få svar på ...