Fick för mig att skriva lite om min förlossning innan och efter, för att jag måste få ut mina tankar att jag saknar min lilla plutt hon var så liten när hon föddes, sjukhuset och minnerna därifrån. Allt vet inte varför?
Den 6 februari 09:
Vaknade någon gång vid 07 av små värkar som jag tyckte var onormala .. dom tidigare kändes bara som mensvärk men inte dom här dom gjorde ont. Väntade tills 08.30 då spec mvc har telefontid. Ringde och sa att jag var orolig .. dom sa att jag skulle åka dit och vara där 09.45 typ .. jag fick skynda mig dit för det är en liten bit att åka, ta pendeln och så.
Väl där fick jag sitta ner och vänta, jag ville gråta för jag visste inte vad som höll på att hända .. jag såg på människorna i väntsalen och ville bara gråta, men jag höll mig.
En sköterska kom och ropade upp mitt namn och vi gick in i rummet med en liten ultraljudsaparat, hon skulle undersöka mig .. livmoder var öppen 2cm redan och bebisens huvud var redan nedåt vänd, jag blev chockad, rädd och ville gråta ännu mer men än en gång höll jag mig. Det var för tidigt för mitt barn att födas tänkte jag,
då var jag gravid i vecka 32+5. Min barnmorska och sjuksköterskorna tyckte också det och ville försöka stoppa mina värkar så dom bestämde sig för att lägg in mig på förlossningsavdelningen som sedan skickade upp mig till BB (avd. 63) på kvällen.
Fick min första
Betapred spruta. Och dom satte dit en infart för säkerhetens skull ..
Den 07 februari 09:
Vaknade av lågtblodsocker, fick en smörgås att äta gick in på toaletten och fick syn på mystiska sår vid tinningen typ det fanns inget jag kunde ha gjort mig illa på i sängen, vid sidan eller någon stanns.
Under dagen kommer min diabetes doktor, och andra sjuksöterskor, barnmorskor och så .. dom ber mig att fortsätta ta blodsockertester innan maten och 1½ timme efter maten. Under dagen gör dom många CTG kurvor på mig för att kolla hjärtslagen på bebisen och se på mina sammandragningar. Allt är normalt med bebisen och jag känner mig sådär lugn. Lite senare på förmiddagen får jag en annan spruta
Bricanyl för att mina sammandragningar inte försvinner. Sprutan känns jobbig, får hjärtklappning och skakar som om jag hade lågt blodsocker. Men sprutan funkade ialla fall sammandragningarna
försvann under dagen. Pga
Betapred sprutan så blev mitt blodsocker högre och diabetes doktorn fick höja mina insulindoser rejält. Jag mådde dåligt under tiden ..
På eftermiddagen fick jag min andra
Betapred spruta. Jag började
hata sprutor nu otroligt mycket!
Eftersom man misstänkte att bebisen kunde födas för tidigt kom det en barnsköterska upp till avd 63 för att prata om
Neonatal avdelningen som jag senare på kvällen gick ner och besökte för att jag var trött när hon kom och pratade med mig.
Den 08 februari 09:
Vaknade 03:20 pga lågt blodsocker, ringde på en sköterska som senare kom med juice.
Började få besvär med halsbränna som var riktigt jobbig och som inte försvann ändå om jag fick flytande
Gaviscon och tog mina tugg-gaviscon tabletter.
Eftersom mina sammandragningar var borta så fick jag gå på permision, och dom var nästan övertygade att jag nästa dag skulle få bli utskriven från sjukhuset. Jag mådde ju bra den dagen.
Blev glad när jag fick komma hem plus att dom tog bort infarten :) som jag klagade sen dom satte dit den att det gjorde för ont.
Den 09 februari 09:
Åkte tidigt hem ifrån för jag hade lovat att vara där kl 10.00 .. men vi kom vid luch tid för att massa tåg hade blivit inställda pga en ledning som hade ramlat tågen åkte bara till Farsta strand där fick vi ta t-banan till gullmars och ta bussen upp till SÖS. På t-banan fanns det en weird tant som höll på att säga något på sitt språk om och om igen för sig själv, lät som någon curse av något slag. Sjukt!
Jag blev någorlunda ledsen när mina samadragningar kom tillbaka någon enstaka gång hemma, så jag fick en känsla att jag inte skulle få bli utskriven. Fick ett annat rum på avd 63.
Under tiden jag väntade på min diabetesrond-tid jag hade på spec. mvc satte dom en CTG kurva som dom nästan alltid gjorde under tiden jag var på avd 63.
Mina sammandragningar kom tillbaka lite oftare efter diabetes ronden, blev besviken och visste att dom inte skulle få låta mig gå hem.
Dessutom hade jag börjat må hemskt dåligt på lördagen som bara blev värre, halsbränna som gjorde otroligt ont när jag svalde och andades, ont i magen, lust att spy hela tiden .. jag åt knappast något tog bara några tuggor av maten och fick låga blodsocker värden pga det. Diabetes doktorn tyckte att jag inte borde ta mer insulin tills jag åt ordentligt och fick upp mina blodsocker värden .. Jag grät ju nästan på diabetes ronden för att jag mådde så dåligt.
På kvällen blev det ytterligare fosterövervakning med CTG kurvor för att mina sammandragningar blev starkare och kom oftare, jag började ju klaga att dom gjorde för ont inte alls som förut så jag bestämmde mig att trycka på signal knappen efter att jag andades flera gånger när sammandragningarna kom, jag grät ju innan när jag pratade med Leo på mobilen för att jag inte orkade med smärtan så han tyckte det var bäst att säga det till en sköterska. Efter att ha sett CTG kurvan bestämmde sköterskan att ge mig en till
Bricanyl spruta eftersom sammandragningarna kom typ varje 3-10min.
Lyckades sova 4 timmar bara.
Den 10 februari 09:
Vaknar någon gång vid 7 tiden pga sammandragningar, fan sprutan funkade inte tänkte jag men jag sa ingenting än. Försökte äta frukost men det gick inte så bra. Hade en ultraljuds tid kl 08.30 så gick runt i rummet och väntade tills dess. Gick ner till spec. mvc för tiden och sammandragningarna fortsatte .. Det gick inte så bra för sköterskan att se bebisen pga att hon först fick skicka mig på toaletten för att min urinblåsa var full, jag kännde inte det. Sedan fick jag vila varje gång en sammandragning kom så det tog mer tid än vad det brukar .. sedan kunde hon inte mäta huvudet på bebisen för att huvudet var för långt ner och benet var i vägen. Hon var övertygad om att jag skulle föda den dagen ..
Jag gick tillbaka upp till avd 63, ledsen, trött och med humöret nere. Alltså ganska deprimerad.
Väl där började jag klaga på smärtsamma sammadragningar och att dom kom för ofta, så dom ringde till en läkare .. gynekolog. 2 personer kom och visade mig in till ett rum där dom skulle undersöka mig.
Då var det bara att stå ut med smärtan att bli undersökt igen medans sammandragningarna kom. Det gjorde ont att jag nästan börja gråta, fick en klump i magen och ville bara därifrån. Till slut sa dom att livmodern var öppen 4 cm och jag skulle bli ner skickad till förlossningen. Jag fick panik och tänkte:
Nej, inte nu! Jag fick åka ner i en sjukhussäng ändå om jag kände mig fånig, jag kunde ju gå själv. Ringde mamma påväg ner och berättade vad som hände, hon skyndande sig på en gång dit från sitt jobb (
i Södertälje).
Väl på förlossningen kopplar dom dit en CTG kurva och lite senare undersöker dom mig igen livmodern var öppen 5cm denna gång.
Eftersom värkana gjorde ont, fick jag lustgas 50/50. Kände mig drogad när den väl fungerade och mitt huvud bara snurrade, fan vilken obehaglig känsla!
12:40, värkar: 6-7min intervall.
Vid 13:30 byttes personal, en annan barnmorska en studerande barnmorska, som jag i början blev lite rädd för att jag trodde hon var nybörjare men hon hade redan förlöst flera gånger, och en undersköterska som var en ungkille. Jag blev lite orolig, men han var schyst!
2 timmar efter,
mamma var redan där, undersökte dom mig igen .. denna gång var livmodern öppen 7 cm. Jag var ju skiträdd och värkarna gjorde fan ont! Mamma var glad över att hon skulle få ha sitt barnbarn snart, men jag tänkte inte på det utan jag tänkte bara på hur ONT det gjorde, smsade släkt och vänner medans jag kunde och berättade att jag snart skulle föda.
Eftersom infarten dom hade satt i sidan av handleden var borta, fick dom sätta dit en ny .. fast den här biten var jobbig. Dom hittade aldrig ett blodkärl så dom försökte flera gånger utan att lyckas! Så dom tillkallade en narkos, som inte heller lyckas, han gick för att hämta ytteligare en narkos som var en fitt-kärring! Jävla kärring, hon lät mig inte ens vila när hon stack mig tusen gånger, jag skrek och grät att dom skulle låta mig vara när dom inte gjorde det försökte jag vila men jag fick inte för den där jävla narkosen.
Att det finns sjukvårdspersonal som inte har hänsyn till sina patienter!!Hon slog på mina blodådror och träffade på flera ställen där hon redan stuckit, den gjorde satans ont när hon slog på det gamla såret där första infarten hade varit att jag skrek till, det var fortfarande ömmt där.
Till slut efter en miljontals försök hittade dom ett blodkärl, men jag var redan ''
misshandlad'' och forsatte att gråta lite till.
När värkarna kom för ofta, och jag var som nerdrogad av lustgasen hela tiden att jag inte minns så mycket från dom stunderna slängde jag iväg grejen man andas ifrån och skrek nästan att den inte funkade, men dom bad mig fortsätta andas i den.
Fick pröva olika ställningar men inget funkade bara när jag satt i den lilla förlossningspallen med mamma som ryggstöd då kändes det bra, men på något underligt sätt fick jag inte sitta så länge där ändå om det kändes bra. Barnmorskorna trodde att mitt vatten hade gått när jag satt på den lilla pallen, men det var bara urin haha! Jag märkte inte ens att jag kissade pga att det gjorde för ont.
Mitt i allt ''
helvete'' bestämmer dom sig för att ta ett blodsockerprov!? Alltså sjukt! Mitt i dom mest smärtsammaste värkarna, mitt i hela situationen då en tanke flög förbi mitt huvud -''
Snälla, döda mig bara'' Okej, det var inte den smartaste tanken men jag orkade inte, halva dagen med
smärtsamma värkar vill man bara att allt ska vara över.
Nu skriver jag som det står i journalen jag fick från förlossningen:18:31,
Kontraktion [OS] Börjar krysta aktivt med god progress.
18:33,
Notat [OS] Kissar rikligt innan partus.
18:43,
Födelse [OS] Flicka framfödes i framstupa kronbjuning. Skriker direkt, torkas av och lägges till mors bröst. Apgar 10,10,10.
Förlossningen startades: Spontant.
Förlossningen avslutades: Ej instrumentellt.
Ansvarig vid förlossningen: -jag nämner inga namn, tyvärr-19:00,
Blödning [OS] Placenta framkrystas ua med tillsynes hela hinnor. Blödning ca 300ml. Uterus väl kontr nedom navelplan.
19:20,
Smärtlindring [OS] Ser en bristning i vaginalbotten samt i perineum, sätter 3 inre sygn med vicryl. Bedövar med Xylocainspray samt infiltrerar med Carbocain 10 mg/ml 6ml.
P.S! För er som är känsliga klicka inte på denna bild:
''Placenta''
Den 10 februari 2009, 18:43 föddes Isabel Vanessa när jag var gravid i vecka 33+2.
Jag satt och stod upp i Neonatal avdelningen som Isabel blev inlagd på efter att hon föddes, lycklig ändå om jag hade haft svårt att resa mig upp och gå pga smärtan, jag vågade inte kissa efter förlossningen så jag hoppade in i duschen och duschade och kissade där haha! Den unga studerande barnmorskan och barnmorskan sa det till mig att jag kunde göra så. Jag gick sakta (det gjorde ont) och kände en sådan stor glädje över min lilla dotter som var alldeles röd, liten och söt ändå om hade kvar all foster fett nästan.
Jag kunde inte tro att allt det jag gick igenom var mödan värt! Hon var ju såklart namnlös i 3 dagar ungefär, för att Leo och jag kunde inte bestämma oss. Så dom kallade henne ''lilla Castillo'' där på avd 71 :)
Den 11 februari 09:
Efter det stora provet Leo hade i universitetet, åkte han och hans pappa direkt till flygplatsen för att köpa en flygbiljett till samma dag, någon timme efter var han i luften redan.
Jag vaknade tidigt 07:00 för att äta frukost, äntligen fick jag min matlust igen sedan gick jag ner till Neo där min dotter var inlagd. Jag längtade redan till henne .. Jag var avensjuk på mammorna på BB som hade sina bebisar med sig, men jag visste att jag inte kunde ha henne med mig för att hon var född för tidigt och pga att hon hade lite andnings problem när hon föddes. Lungorna är inte riktigt mogna än vid den tiden, därför fick jag den där Betapred sprutan innan så att hennes lungor skulle mogna lite snabbare.
Jag blev alltid orolig, rädd och ledsen när apparaten hon var kopplad till, som mätte hennes hjärt, lung och andnings frekvens började tjuta ..
Jag hade svårt att gå ifrån henne, men personalen och mamma skickade mig alltid upp till avd 63 (BB) för att äta jag kunde vara vid hennes sida hela dagen. Jag stannade alltid kvar hos henne till 2 -3 på kvällen ..
Leo och Mamma kom ganska tidigt på morgonen, eftersom jag visste att han skulle komma när som helst var jag sådär ivrig på att se honom. Jag vaknade tidigt den dagen igen för att äta frukost och gå ner till henne igen. Jag var så glad och kände att jag hade all energi i världen, ändå om den bara höll i sig i 2 dagar.
Jag skulle börja lära Isabel amma, det var så svårt i början eftersom hennes sugreflexer inte hade utvecklats än och plus att jag skulle lära mig pumpa, apparaten blev min fiende i början för att det gjorde så ont och mina bröstvårtor kändes så ömma att bara när Leo försökte krama mig så gick det inte att han kom nära mig.
När Leo såg mig hålla i henne, så log han bara .. sen så sa han till mig ''jag vill också hålla i henne'' så vi bytte plats ändå om jag fortf. hade svårt att resa på mig. Mamma gick hem så småning om. Resten av dagen spenderade jag och Leo dagen hos henne och han sov med mig på avd 63.
Resten av dagarna Leo var i Stockholm så såg dagarna ut så, vi gick upp på morgonen, åt frukost, gick ner till henne, gick upp för att äta lunch, middag och kvällsmat och för att duscha .. vi gick alltid ner till henne efter varje måltid tills kl 2-3 på kvällen.
Jag saknar allt det där, saknar tiden på sjukhuset, när Leo var hos oss .. när hon var nyfödd och den känslan man får första gången man ser sin bebis, när hon skulle lära sig allt nytt, sitt nya liv utanför livmodern. Alla minnen från när hon föddes. Ändå om jag nästan bröt ihop när läkarna skrämde mig med vätskebulan hon hade på huvudet som dom var osäkra på om det var något allvarligt tills dom skickade ner henne på en röntgenundersökning och allt visade sig vara ofarligt. Jag grät nästan på väg dit ..
Och när den där tarm-bakterien på avdelningen som helt plöstligt fanns och hon blev smittad, jag trodde det var något farligt och jag hade inte gråtit sedan förlossningen allt blev för mycket för mig och jag bröt ihop till slut.
Allt var så nytt för mig, och jag kände mig så enormt lycklig att jag utstrålade glädje .. det var vad min barnmorska sa till mig. Jag är lycklig nu också, men man blir van efter ett tag med all rutin .. Jag ler ju alltid när jag ser henne, skrattar när hon gör grimarser när hon sover och är vaken. Jag saknar t.o.m min snälla snälla barnmorska från spec. mvc!
Nåväl nu blev detta inlägg FÖR långt ska kolla på tv en stund, är nyfiken på det där programmet ''Ballar av stål'' på kanal5 haha!
Ciao!
