True story
Historien bakom min pappas ''tragiska liv'':
Jag menar vad fan, som om inte han slängde ut mig 2 gånger hem ifrån första gången 1 dag innan jag fyllde 18, jag flyttade till min kusin i 2 veckor, sedan bodde jag i 4 månader hos Leo och hans familj, sedan åkte jag ''hem'', och sedan blev jag skickad till min moster i Schweiz i 2 månader, sedan ''hem'' igen till min brors student, men då var det inte nog med att slänga ut mig bara utan han slängde ut min mamma också. Första gången tog han en del av mina saker och hotade mig att om jag inte stack så skulle han slänga ut allt genom fönstret, som om inte han misshandlade både mig och min bror när vi var små, sista gången han slog mig var jag 15. Men han lyfte upp handen och tänkte slå mig när jag var 17 då fick jag nog! Jag ringde polisen och berättade allt. Men efter år av problem orkade jag verkligen inte anmäla honom. Hemma var det alltid världs krig, jag hatade mitt hem, det var mitt fängelse, min mardröm. När mamma var borta så blev det tre gånger värre! Hur kunde hon vara gift med någon som han?
Enligt honom var jag likadan som hans familj, lika förjävlig. Vad skulle jag göra? Acceptera och stå ut med att han misshandlade mig både fysiskt och psykiskt? Fan heller!
Jag rymde hem ifrån min första gång när jag var 13 för att jag inte orkade med honom, jag slutade prata med min pappa när jag var 15, men så fort han ville kontrollera mig så exploderade han och då började helvetet. Ändå så ville han att jag skulle förlåta honom, gå vidare och glömma allt. Hur kan man glömma något sådant bara sådär? Jag kan än idag inte se honom in i ögonen och inte ens lita på honom. Hur kan någon som vägrar vilja ändra hur han är, få tillit?
Det jag har berättat är inte ens hälften av vad både jag och min bror har gått igenom. Min bror hatar inte pappa .. men han tycker han är konstig.
Vi fick aldrig göra misstag hemma, för då var det kört.
Varför jag berättar detta? De är inte synd om mig mitt liv går vidare, jag vill bara påminna mig själv att aldrig bli som min pappa med mina barn, särskilt nu när mitt första barn är på väg. Man slår inte sina barn, man gör inte det som man själv upplevde som barn. Man trakasserar inte sina barn och får dom att tro att man är inte är värd något och att ens liv är skit, att man inte har rätt att leva. Man får inte dom att må sämre än dom redan gör, när sina barn lider av depression.
Jag vill sätta stopp för denna kedje situation som har upprepat sig, på min pappas sida av familjen.
Jag vill inte leva med hat och situationer som gör att föräldrarna skiljer sig till slut som pappa, min faster, min andra faster, min farbror har gjort pga detta.
Ni lever i Sverige för fan där det finns lagar om misshandel, det är inte latinamerika vi lever i där det är ''okej'' att föräldrar slår sina barn som del av uppfostran. Det är INTE ALLS OKEJ!! Kolla hur era barn blir i El Salvador t.ex där mina föräldrar är ifrån, gäng som slår människor till döds. Var får dom sådant ifrån? Jo, från föräldrarna. Personer fyllda med problem inombords, med hat som gör sådant som är hemskt.
Många föräldrar vet inte konsekvenserna av vad dom gör, när dom behandlar sina barn illa. Dom inser inte att det är fel det dom gör, att deras barn blir som dom blir med åren pga förälderns handlingar. Det är dom som uppfostrar barnen, det är deras ansvar! Ens barn är inte djur, inte ens djur ska man misshandla. Barn förstår om man har tålamod att kommunicera med dom. Hur stor är inte antalet barn i världen som blir så pass misshandlade att dom dör av skadorna? Ska man verkligen låta det gå så långt? Barn vågar inte anmäla pga konsekvenserna ibland. Poliser tar inte barn på allvar oftast heller. Det är synd att världen låter sådant hända! Barn har också rättigheter inte bara vuxna tänk att det finns fall där det sitter ett oskyldigt litet barn hos polisen och berättar vad som händer hemma, polisen skickar hem dom, föräldern blir arg och agressiv och dödar barnet pga sin ilska och många slag.
Det är inte bara barn som går igenom detta, gifta par som slår varandra till döds, grannar, ungdomar. Hur långt ska detta gå egentligen?
Tänk på: Man slår inte barn, man misshandlar dom inte psykiskt eller fysiskt, man skriker inte åt sina barn för det minsta lilla, barn gör misstag! De är bara barn, man förklarar för dom vad som är fel och rätt. Varför skaffa barn om man inte kan vara en bra förälder?
Ett barn behöver kärlek, förståelse och tålamod.
- Han blev utslängd hem ifrån när han var 8 år, enligt honom.
- Han flyttade till Mexico och sedan till USA, ska man tro honom?
- Hans familj behandlade honom illa, hur behandlade han dom tillbaka?
- En av hans släkt han bodde hos en tag misshandlade honom
- Hans liv gjorde honom till den han är idag.
Jag menar vad fan, som om inte han slängde ut mig 2 gånger hem ifrån första gången 1 dag innan jag fyllde 18, jag flyttade till min kusin i 2 veckor, sedan bodde jag i 4 månader hos Leo och hans familj, sedan åkte jag ''hem'', och sedan blev jag skickad till min moster i Schweiz i 2 månader, sedan ''hem'' igen till min brors student, men då var det inte nog med att slänga ut mig bara utan han slängde ut min mamma också. Första gången tog han en del av mina saker och hotade mig att om jag inte stack så skulle han slänga ut allt genom fönstret, som om inte han misshandlade både mig och min bror när vi var små, sista gången han slog mig var jag 15. Men han lyfte upp handen och tänkte slå mig när jag var 17 då fick jag nog! Jag ringde polisen och berättade allt. Men efter år av problem orkade jag verkligen inte anmäla honom. Hemma var det alltid världs krig, jag hatade mitt hem, det var mitt fängelse, min mardröm. När mamma var borta så blev det tre gånger värre! Hur kunde hon vara gift med någon som han?
Enligt honom var jag likadan som hans familj, lika förjävlig. Vad skulle jag göra? Acceptera och stå ut med att han misshandlade mig både fysiskt och psykiskt? Fan heller!
Jag rymde hem ifrån min första gång när jag var 13 för att jag inte orkade med honom, jag slutade prata med min pappa när jag var 15, men så fort han ville kontrollera mig så exploderade han och då började helvetet. Ändå så ville han att jag skulle förlåta honom, gå vidare och glömma allt. Hur kan man glömma något sådant bara sådär? Jag kan än idag inte se honom in i ögonen och inte ens lita på honom. Hur kan någon som vägrar vilja ändra hur han är, få tillit?
Det jag har berättat är inte ens hälften av vad både jag och min bror har gått igenom. Min bror hatar inte pappa .. men han tycker han är konstig.
Vi fick aldrig göra misstag hemma, för då var det kört.
Varför jag berättar detta? De är inte synd om mig mitt liv går vidare, jag vill bara påminna mig själv att aldrig bli som min pappa med mina barn, särskilt nu när mitt första barn är på väg. Man slår inte sina barn, man gör inte det som man själv upplevde som barn. Man trakasserar inte sina barn och får dom att tro att man är inte är värd något och att ens liv är skit, att man inte har rätt att leva. Man får inte dom att må sämre än dom redan gör, när sina barn lider av depression.
Jag vill sätta stopp för denna kedje situation som har upprepat sig, på min pappas sida av familjen.
Jag vill inte leva med hat och situationer som gör att föräldrarna skiljer sig till slut som pappa, min faster, min andra faster, min farbror har gjort pga detta.
Ni lever i Sverige för fan där det finns lagar om misshandel, det är inte latinamerika vi lever i där det är ''okej'' att föräldrar slår sina barn som del av uppfostran. Det är INTE ALLS OKEJ!! Kolla hur era barn blir i El Salvador t.ex där mina föräldrar är ifrån, gäng som slår människor till döds. Var får dom sådant ifrån? Jo, från föräldrarna. Personer fyllda med problem inombords, med hat som gör sådant som är hemskt.
Många föräldrar vet inte konsekvenserna av vad dom gör, när dom behandlar sina barn illa. Dom inser inte att det är fel det dom gör, att deras barn blir som dom blir med åren pga förälderns handlingar. Det är dom som uppfostrar barnen, det är deras ansvar! Ens barn är inte djur, inte ens djur ska man misshandla. Barn förstår om man har tålamod att kommunicera med dom. Hur stor är inte antalet barn i världen som blir så pass misshandlade att dom dör av skadorna? Ska man verkligen låta det gå så långt? Barn vågar inte anmäla pga konsekvenserna ibland. Poliser tar inte barn på allvar oftast heller. Det är synd att världen låter sådant hända! Barn har också rättigheter inte bara vuxna tänk att det finns fall där det sitter ett oskyldigt litet barn hos polisen och berättar vad som händer hemma, polisen skickar hem dom, föräldern blir arg och agressiv och dödar barnet pga sin ilska och många slag.
Det är inte bara barn som går igenom detta, gifta par som slår varandra till döds, grannar, ungdomar. Hur långt ska detta gå egentligen?
Tänk på: Man slår inte barn, man misshandlar dom inte psykiskt eller fysiskt, man skriker inte åt sina barn för det minsta lilla, barn gör misstag! De är bara barn, man förklarar för dom vad som är fel och rätt. Varför skaffa barn om man inte kan vara en bra förälder?
Ett barn behöver kärlek, förståelse och tålamod.
