iremis

Min pappa ringde mig vid 18:10 tror jag klockan var, och sa att jag skulle göra i ordning mig för att gå ut så fort som möjligt. Blev lite irriterad för att han är alltid så, skyndar människor när det passar honom och stressar oss ganska ofta. Så jag halv sket i det och tog min tid, han sa att det var en överraskning .. Jag har typ alltid blivit besviken när han säger så, så jag var inte så motiverad egentligen.

Efter 40 min begav vi oss till Stockholm C. jag var halv uttråkad och sådär små irriterad fortfarande. Jag hatar att stressa!
Väl i Stockholm C så gick vi till en av perrongerna där regionaltågen går. Där gick pappa runt och runt och letade efter något? Tänkte jag och mamma.
Vi stod nog där i 15 min och både jag och mamma ville veta vad han letade efter, fast mamma och jag fortsatte att prata.

Lite efter det var jag nyfiken på vart tåget på perrongen skulle åka till, Luleå stod det där. Jag och mamma började prata om att husen där borde vara billigare än i Stockholm och massa annat.
Till slut så kom det, det pappa hade sagt var en överraskning, det han gick runt och väntade/letade på: Min bror, Oliver!!! Han kom med sin missionärs-kamrat till Stockholm för ett möte, han gör sin mission i Umeå just nu .. dom blir flyttade till olika städer här i Sverige.
Mitt hjärta dunkade säkert skit snabbt, jag blev överlycklig att få se min bror .. Det har gått 1½ år sist jag såg honom. Jag slängde mig nästan i hans famn och kramade honom länge och började gråta, glädje tårar.
Gud, min dag blev till en bra dag ändå om det var ganska sent. Jag saknar honom, men om 6 månader är han tillbaka :)
Jag fick se min bror, idag! Är inte det lycka?