Det går ju inte att förändra
Är nere idag, mitt hurmör alltså .. Nej, men nu förstår jag inte, jag mådde väl bra igår eller var det i förrgår när jag fick träffa min bror i 10 - 15 min? Hur som helst är det ingen bra dag, ändå om det är sådär soligt ute men jag känner mig som om jag bara vill rymma iväg från allting i några dagar, komma bort från allt ett tag.
Ja, nu har jag en dotter också så jag kan inte det men jag vill .. lämna henne ett tag med mamma, för hon är ju bättre än mig ändå? Jag hör bara massa kritik från henne hur jag är en dålig mamma? Alltså hon säger inte det rakt ut, men det hon säger är som om hon påstår att jag är en dålig mamma. Jag försöker verkligen, det är svårt när ens barn lider av kolik och inte slutar gråta vad man än gör om kvällarna, när man går omkring under dagen hur trött som helst för att man inte får sova.
Jag kanske borde ta och flytta hemifrån ändå, bo själv för det är bättre än att bo med mamma. Min mamma är en bra person men vår relation skulle nog ha varit bättre om vi inte bodde tillsammans. Men jag vill ju inte bo själv och jag kan inte tvinga min bror att bo med mig heller han är ju 22 år snart och kommer vilja ha sitt egna liv utan oss, alltså han kommer ju alltid älska mig men jag måste ju klara av mitt liv själv.
Om man ändå kunde planera sitt liv, då skulle mitt liv ha sett annorlunda ut .. så som jag ''planerade'' det när jag var 13 men det var då och man var dum som liten, man visste inte alls något om livet egentligen. Vi vet än idag inte så mycket om livet nu heller, vi som är unga. När vi blir 60 år, då har man erfarenhet utav livet för då är man gammal och vet mycket mer än vad man gör nu.
Vart tog åren vägen egentligen? Jag har levt 20 år av mitt liv, men dom försvann fort och jag vill bara tillbaks och ändra det ''valet'' jag gjorde när jag var 13, det som förändrade allting! Hur skulle mitt liv sett ut då?
Jag vill försvinna ett tag ..
Ja, nu har jag en dotter också så jag kan inte det men jag vill .. lämna henne ett tag med mamma, för hon är ju bättre än mig ändå? Jag hör bara massa kritik från henne hur jag är en dålig mamma? Alltså hon säger inte det rakt ut, men det hon säger är som om hon påstår att jag är en dålig mamma. Jag försöker verkligen, det är svårt när ens barn lider av kolik och inte slutar gråta vad man än gör om kvällarna, när man går omkring under dagen hur trött som helst för att man inte får sova.
Jag kanske borde ta och flytta hemifrån ändå, bo själv för det är bättre än att bo med mamma. Min mamma är en bra person men vår relation skulle nog ha varit bättre om vi inte bodde tillsammans. Men jag vill ju inte bo själv och jag kan inte tvinga min bror att bo med mig heller han är ju 22 år snart och kommer vilja ha sitt egna liv utan oss, alltså han kommer ju alltid älska mig men jag måste ju klara av mitt liv själv.
Om man ändå kunde planera sitt liv, då skulle mitt liv ha sett annorlunda ut .. så som jag ''planerade'' det när jag var 13 men det var då och man var dum som liten, man visste inte alls något om livet egentligen. Vi vet än idag inte så mycket om livet nu heller, vi som är unga. När vi blir 60 år, då har man erfarenhet utav livet för då är man gammal och vet mycket mer än vad man gör nu.
Vart tog åren vägen egentligen? Jag har levt 20 år av mitt liv, men dom försvann fort och jag vill bara tillbaks och ändra det ''valet'' jag gjorde när jag var 13, det som förändrade allting! Hur skulle mitt liv sett ut då?
Jag vill försvinna ett tag ..
