Förvirrad
Ja, det är vad jag känner mig just nu. Jag vet inte vad gör ibland, länge? Alltså jag vill så mycket, jag vet vad jag vill göra men ändå så känns det konstigt, muren jag bygger upp rasar gång på gång.
Jag läste igenom mina inlägg en dag, den tiden jag var gravid jag sa så mycket och skrev så mycket om hur jag skulle uppfostra bebisen i magen, varför? Jo, för att jag inte hade en aning om hur det är att ha egna barn! Alltså det är verkligen inte samma sak att ta hand om sin lille/a syster/bror, kusin, kusiners barn, syskornas barn, etc etc .. Det är svårt, särskilt när man är ensamstående! Man har liksom ingen som kan hjälpa dig (jag bor ju hos mamma förtillfället och hon hjälper mig på kvällen ialla fall, tur det) Du får inte sova, du kan inte duscha precis när du vill, gå på toa precis när du vill, det är alltid dig barnet kommer se upp till eftersom pappan inte finns där (i mitt fall så bor pappan till barnet i Spanien) nu skriver jag bara lite inte för att jag är trött på att vara mamma, nej så är inte fallet jag älskar mitt barn, hon får mig att le, skratta, känna mig glad och lycklig varje dag, hon ger mig kraft och styrka för att orka kämpa i livet. Men ändå så känns det som om jag har svikit mig själv, jag svek mina löften, jag svek Isabel men varför kan jag inte skriva det är min ensak jag har inte sagt det till någon inte ens till min bror som jag berättar allt till.
Varje dag som går växer dom, tiden går för fort. För några dagar sedan föddes Isabel? Nej, det var 9 månder och 6 dagar sedan så snabbt har tiden gått! När jag ser hennes små prematur blöjor jag fick från sjukhuset, kan jag inte fatta att dom såg så stora ut på henne när hon föddes! Man får en konstig känsla och man vill gråta för att det var så underbart första tiden, den känslan man fick som nybliven förälder. Nu är det också underbart, man ser dom krypa för första gången ta dom där stegen som ser så roligt ut, att dom sätter sig och ska röra och pilla på precis allting, att höra dom prata sitt bebis språk som låter så otroligt sött och roligt. Men ändå så var det en wow känsla att se sitt barn första gången och få uppleva allt det där i början.
Det är sjukt att tiden går så snabbt, man hinner inte med allting!
Idag gjorde jag inte ett skit typ, förutom att jag drog till coop forum och köpte blöjor, välling och massa annat som var slut. Nu ska jag ialla fall gå och lägga mig tidigt, jag börjar känna mig ruggigt trött varje morgon och orkar inte gå upp, men jag måste för Isabels skull.
Är det inte underbart att gå upp varje morgon och se sitt barn le?
Jag läste igenom mina inlägg en dag, den tiden jag var gravid jag sa så mycket och skrev så mycket om hur jag skulle uppfostra bebisen i magen, varför? Jo, för att jag inte hade en aning om hur det är att ha egna barn! Alltså det är verkligen inte samma sak att ta hand om sin lille/a syster/bror, kusin, kusiners barn, syskornas barn, etc etc .. Det är svårt, särskilt när man är ensamstående! Man har liksom ingen som kan hjälpa dig (jag bor ju hos mamma förtillfället och hon hjälper mig på kvällen ialla fall, tur det) Du får inte sova, du kan inte duscha precis när du vill, gå på toa precis när du vill, det är alltid dig barnet kommer se upp till eftersom pappan inte finns där (i mitt fall så bor pappan till barnet i Spanien) nu skriver jag bara lite inte för att jag är trött på att vara mamma, nej så är inte fallet jag älskar mitt barn, hon får mig att le, skratta, känna mig glad och lycklig varje dag, hon ger mig kraft och styrka för att orka kämpa i livet. Men ändå så känns det som om jag har svikit mig själv, jag svek mina löften, jag svek Isabel men varför kan jag inte skriva det är min ensak jag har inte sagt det till någon inte ens till min bror som jag berättar allt till.
Varje dag som går växer dom, tiden går för fort. För några dagar sedan föddes Isabel? Nej, det var 9 månder och 6 dagar sedan så snabbt har tiden gått! När jag ser hennes små prematur blöjor jag fick från sjukhuset, kan jag inte fatta att dom såg så stora ut på henne när hon föddes! Man får en konstig känsla och man vill gråta för att det var så underbart första tiden, den känslan man fick som nybliven förälder. Nu är det också underbart, man ser dom krypa för första gången ta dom där stegen som ser så roligt ut, att dom sätter sig och ska röra och pilla på precis allting, att höra dom prata sitt bebis språk som låter så otroligt sött och roligt. Men ändå så var det en wow känsla att se sitt barn första gången och få uppleva allt det där i början.
Det är sjukt att tiden går så snabbt, man hinner inte med allting!
Idag gjorde jag inte ett skit typ, förutom att jag drog till coop forum och köpte blöjor, välling och massa annat som var slut. Nu ska jag ialla fall gå och lägga mig tidigt, jag börjar känna mig ruggigt trött varje morgon och orkar inte gå upp, men jag måste för Isabels skull.
Är det inte underbart att gå upp varje morgon och se sitt barn le?
LOVE!
